Som allra hastigast nämnde jag det i min nyårslista, men det är allt. Men nu vill jag gärna berätta för er. Att jag sen i oktober går i terapi. Det har förändrat mitt liv. Jag har under större delen av mitt liv varit depprimerad till och från. Jag har gått omkring och trott att alla kände som jag, att alla hade de beckmörkt ibland. Att alla hade panik och ångest och kändes sig fullkomligt misslyckade. Och att detta var helt normalt. Att livet var så här, för alla. Jag försökt gå i terapi en gång när jag var 23. Det var en kvinna som sa många kloka saker, men det gick inte. Jag kunde inte förändras, jag kunde inte förstå. Jag gick väl ett halvår eller så. Lärde mig massor, men hade inte gått till botten med problemen. Det skulle dröja 10 år till innan jag satt där igen.
När jag träffade Johan var det mycket som föll på plats i mitt liv. Jag känner mig plötsligt älskad och nöjd med det jag har (innan har jag ofta hittat fel på partners och/eller varit missnöjd med något i relationen). När vi fick barn i juli 2009 kände jag att förväntningarna på att bli lycklig genom att få barn var enorma. Men jag visste att jag inte skulle bli av med mina demoner bara genom att bli mamma. Fast jag hade ingen egentligen annan plan heller. Jag gick omkring i tron om att det var så här jag var och att jag skulle lära mig att leva med det.
Det var tufft att bli mamma och jag mådde till och från väldigt dåligt, och ibland såklart, bra. Jag lärde mig att vara mer i nuet. Men jag var aldrig harmonisk. Aldrig lugn. Vi hade omständigheter runt om oss som var stressande och oroande som säkert hjälpte till att skapa en del ångest. Men det var mycket inom mig oxå.
När H föddes i mars 2011 hade jag en fin lugn tid första veckorna, men snart kom vardagen och jag orkade inte med den. Jag mådde otroligt dålig vissa dagar och gick sakta men säkert ner i en depression. I september bodde vi hos min pappa och hans fru eftersom de renoverade vårt badrum. Helge var lite drygt ett halvår och jag hade under sommaren när vi alla var lediga mått ganska bra. Men nu kom allt tillbaka med råge. En kväll sa J åt mig. Nu måste något hända. Så dåligt ville han inte se mig må. Nästa dag ringde jag vår underbara BVC-tjej som gav mig ett nummer att ringa. (Det numret hade hon gett mig redan på våren men då viftade jag bara bort det hela. Hon såg redan då det som tog mig 4 månader (eller kanske 15 år?) att se...) Mindre än 3 veckor senare satt jag i en stol och lät allt bara flöda ur mig. Jag grät hejdlöst, sa allt som jag kände och tänkte till en kurator och en läkare. Äntligen var jag tagen på allvar. Äntligen var det någon som sa till mig; "Så här ska du inte behöva må. Vi ska hjälpa dig." Sen dess har jag gått dit vart 14:de dag. Ibland gråter jag, men det blir alltmer sällan. Nu pratar vi ofta framåt. Om konkreta förändringar som jag kan göra. Och som jag gör. Nya tankesätt.
Förutom det självklara, som min älskade familj, så är det bästa som har hänt mig. Att få hjälp. Att äntligen få känna att jag kan oxå vara lycklig. För nu är jag det. Jag njuter av livet så mycket mer. Jag oroar mig inte alls lika mycket som förut. Jag har aldrig ångest. Visst, jag har fortfarande mycket att lära mig, därför går jag fortfarande. Men tänkt. Tänk att lilla jag kunde bli lycklig. Det trodde jag faktiskt inte. Det låter så klyschigt, men så är det.
(ps. det kommer en del två av detta. jag har en sak till att dela med mig.)
10 kommentarer:
Det märks på din ton i bloggen att du mår bättre. Skönt att det hjälper dig att gå i terapi. Och att du kommit så långt att ni pratar framtid.
Jag tycker också att det märks i bloggen att du mår bättre. Tack för att du delar med dig! Jag gick i terapi under två års tid och det är det bästa som hänt mig med. Att få hjälp att lära sig hur man fungerar, att förstå att man förtjänar att vara lycklig och hur man kan bli det. Det unnar jag alla!
Jag måste verkligen gå och sova så jag fattar mig kort. Det märks att du mår bättre och det gör mig glad. Jag har också mått riktigt uselt under mitt första år som tvåbarnsmamma men jag har inte tagit tag i det. egentligen har jag mått som du beskriver i ungefär 15 år och har gjort halvdana försök att ta tag i det men inte haft stödet omkring mig. Jag har fått en otrolig hjälp av min man som verkligen velat att jag skulle söka hjälp, även föreslagit att vi ska gå tillsammans. Skitsamma, det här handlar ju om dig. Jättehärligt att det känns bra och att ni ser framåt!! En stor ELOGE till dig, vet som sagt hur svårt det är att ta emot den hjälpen. Hoppas att det fortsätter uppåt!!
Jag fick en sen förlossningsdepression med dottern. Det tog ett tag innan jag hittade rätt (både gällande medicin och terapi), men så hösten 2010 började jag med KBT. Helt fantastiskt och äntligen någon som verkligen förstod mig och det har hjälpt mig SÅ mycket. Jag gick i ungefär ett år sen kände vi båda att det inte behövdes längre, men jag vet att hon finns där redo att ta emot mig om det skulle behövas :)
Tack alla ni för era kommentarer och pepp! Skriver mer om detta snart! Kram till er alla.
Så bra. Så otroligt bra att du fått hjälp och att du ordnade det. Håller med talare ovan... det märks på tonen att något förändrats.
Tack snälla för att du skriver om detta! Så himla bra att du hittade så rätt också, det kan ju vara svårt. Jag ska träffa en ny terapeut idag, jag hoppas att det blir bra. Och hoppas du har det bra idag! KRAM!
Tack själv Felicia. Det betyder mycket att höra.
Och LYCKA TILL, hoppas du hittar rätt denna gång!
Det märks som sagt var. Så underbart skönt för dig!
Skicka en kommentar